Liverecension: Scar Symmetry, Orbit Culture, The Halo Effect, Meshuggah – Saab Arena, Linköping, 21 april 2023

SCAR SYMMETRY

Äntligen fick vi möjlighet att se ett av våra favoritband i ett större sammanhang, vilket bandet så väl förtjänar. Vi såg dom på Palatset i höstas på en avsevärt mindre scen. Ett kärt återseende och ett halvdant ljud förenar dessa båda spelningar, om man ska hårdra det. Vi på TMR föredrar att hårdra saker och ting, och möjligen leverera en och annan obekväm sanning. På Palatset var volymen löjligt låg, som ju inte alls passar i metalsammanhang. På Saab Arena var ljudet högre men inte alls tydligt och klart. Vi återkommer till ljudet.

Nu några plus och minus…och plus.

+ En bra setlista trots den knappa tiden, med både en ny låt och gamla favoriter. ”Scorched Quadrant” upplevs fräsch och futuristisk. Dock hade vi på TMR velat höra ett solo som får nackhåren att resa sig, men man kan inte få allt. Vi ser dock fram emot att höra resten av nya plattan. Det var extra kul att höra ”Limits to Infinity” och ”Ghost Prototype I: Measurement of Thought” med dess fantastiska soloparti (Kalles favorit).

+ Per Nilsson briljerar, som vanligt. Strängbändaren från Gävle bemästrar en fenomenal teknik och har en ypperlig känsla för melodi. Och ersättaren för Benjamin Ellis (gitarr) var riktigt duktig – men vem är han?

+ Bandmedlemmarna visar på en bra energi och är mycket samspelta.

– Backdropen ovan tillhör Orbit Culture. Ja, du läste rätt. Varför, undrade vi och ställde frågan till Scar Symmetrys promo-assistent: ”Den är beställd men ej levererad”.
Urdåligt. Och definitivt ingen bra reklam för Scar Symmetry, som ju släpper en ny platta i juni.

– Vi undrar varför Scar Symmetry inleder som första band, och detta redan kl 18? Inte nog med att bandet har fler år på nacken än O.C. och T.H.E. tillsammans, Scar Symmetry är ett väl etablerat band med (snart) 7 släppta album. Dom har dessutom fler streams än dessa band (se nedan). Och sist men inte minst: Per har nyligen spelat i Meshuggah.

Spotify-statistik (mest strömmade låt):

Meshuggah
49,1M
Scar Symmetry
9,4M
The Halo Effect
5,2M
Orbit Culture
4,7M

– Ljudet var som sagt inte tillfredställande. Trummorna, möjligen i kombination med den inspelade basen, tog överhanden och det var svårt att urskilja kompgitarrerna. Sologitarrerna var för lågt mixade till en början, för att sedan höjas en aning. Det var verkligen synd att just Scar Symmetry inledde kvällen, eftersom det bäddade för ett sämre ljud än efterföljarna O.C.

Det är inte bara trist och tröttsamt att var och varannan konsert blir förstörd pga dåligt ljud. Vad är det vi konsumenter betalar för egentligen?
Jämförelse: Låt säga att 8 av 10 biobesök blir förstörda pga så dåligt ljud att man knappt hör dialogen, hur många skulle acceptera det? Men när det gäller konsertevenemang så resoneras det annorlunda. Då får man märkligt nog acceptera det ena ljudet uslare än det andra. Uppenbarligen går det ju ratta in bra ljud – Meshuggahs ljudtekniker är ett levande bevis på det. Så varför ska förband och dess publik behöva lida? Räcker det inte med att dom har lägre status, lägre gage, samt avsevärt kortare speltid?

– Gitarristen John Doe, och trummisen Lawrence Dinamarca, är inte ordinarie medlemmar och borde ha presenterats för publiken. Dessutom känns det konstigt att ingen officiell information har gått ut varför Benjamin Ellis är frånvarande. Detsamma gäller ordinarie trummisen Henrik, och hans fortsatta frånvaro. Är han fortfarande med i bandet, undrar vi?

– Vi undrar också varför bandet inte har rekryterat någon basist? Majoriteten av alla band har ju en basist i livesammanhang. Vi kan möjligen förstå att bandet valt att inte ha en permanent basist, men vi förstår inte att man väljer bort en livebasist, eftersom det tillför en extra dimension – visuellt och ljudmässigt. Det känns som att man saknar något när man ser bandet live.

– Bara 6 låtar (dryga 30 min), jämfört med Orbits 9, Halos 10 och Meshuggahs 13 låtar.

– Vi saknade bland annat den fantastiska ”Illuminoid Dream Sequence”. Med tanke på bandets digra låtskatt, skulle dom behöva spela minst 45-50 minuter.

– I vår värld skulle Orbit spelat först, Halo som tvåa, därefter Scar Symmetry. Så bra är det här bandet, och där borde dom banne oss vara! Alla vet ju att när första bandet (av fyra) spelar, så sitter många fortfarande och dricker öl, ovetandes om vilket band som spelar först. Arrangören var – enligt egen utsaga – säker på att en stor publik skulle infinna sig redan från kl 18. Detta påstående visade sig inte stämma. Vi uppskattade publiken till en tredjedel av vad som närvarade på huvudaktens framträdande.

+ Trots avsaknaden av publik, lyckades sångarna Roberth och Lars få med sig den lilla skara människor som behagade slita sig från första ölen, och skapa en god stämning med diverse glada tillrop och akrobatiska nummer à la David Lee Roth.

+ Vi har fått mersmak och vill se Scar Symmetry i ett ännu större sammanhang – faktiskt som headline – med en utökad setlista och ett rättfärdigt ljud.

ORBIT CULTURE

Ett nytt band för TMR.
Kortfattat kan vi säga: Helvete så bra.

+ Supertajt, med en skön growl som mullrade på sköna frekvenser över hela Saab Arena. Trummisen imponerade. Bandet fick som sagt en fördel gentemot Scar Symmetry ifråga om ljudet, som var riktigt bra.

– Enligt undertecknad nr 1 (Kalle) lät dom faktiskt bättre live än på senaste plattan, vad gäller cleansången, som tyvärr raserade den i det närmaste perfekta ljudbilden i övrigt.

+ Men där håller inte undertecknad nr 2 (Andreas) med, som hävdar att cleansången funkar alldeles utmärkt. Därom tvista de lärde.

+ Hur som helst, att se Orbit Culture live var en mycket positiv överraskning. TMR hoppas på fler tillfällen att se dom live.

THE HALO EFFECT

Supergruppen med fd In Flames-medlemmar, samt medlemmar från The Haunted och Dark Tranquility.

+ Det var kul att se Patrik Jensen på hemmaplan, han verkade i toppform.

– Trots konstellationen, och det faktum att TMR diggar ”gamla” In Flames (ink Göteborgssoundet), så imponerar dom inte på någon av oss. Detta har gjorts förut, är känslan. Ljudet är dessutom inte till bandets fördel. Det låter grötigare än Scar Symmetry. Än en gång tar trummorna överhanden och dränker övriga instrument.

– Det var ovant att höra Jensen spela denna typ av metal, som ju är mindre riffbaserad än The Haunted. Några tankar hinner flyga runt i kraniet, typ ”Är det här verkligen Jensens grej?”. Men å andra sidan har han ju hoppat in live med At The Gates, så han är ju väl bekant med stilen. Och roligt verkar han ju ha, så något måste ju vara rätt.

MESHUGGAH

Stenkross från Norrland.
Men wow så maffigt och effektfullt – oerhört imponerande.

+ Ljudet är fantastiskt, i princip från första låten. En eloge till ljudteknikern Thomas Hedblom.

+ Snortajt. Såklart.

+ Låtarna gör sig definitivt bättre live än på platta. Det är som att musiken är gjord för att spelas live. Ljudbilden får liksom mer syre, och dom feta tonerna från dom 8-strängade gitarrerna vibrerar och mullrar på ett luftigt och mindre komprimerat sätt. Även trummorna låter mycket bra, där i princip varenda slag går att uppfatta.

+ ”The Hurt That Finds You First” bryter av med en fantastiskt skön trumtakt, med ett högre tempo.

+ Att synkronisera ljuset med ljudet är mycket imponerande, och lite skrämmande, då det inte tillåter något som helst spelfel. Å andra sidan verkar Meshuggahs medlemmar inte syssla med så’nt 😉

– Trummisen Tomas Haake sitter onödigt högt upp, och långt bak. Samtidigt som det är effektfullt med ett podie, är det lätt att blicken fokuseras på det som sker framme på scenen/scengolvet och på övriga medlemmar. Han är liksom separerad från övriga bandet. Samma sak när vi såg Megadeth på Grönan – Dirk Verbeuren satt alldeles för högt upp.

På Gefle Metal Festival i fjol råkade vi hamna lite vid sidan av scenen. Det resulterade i att vi inte såg Tomas på hela konserten! Så ja, det är en nackdel att trumsetet placeras långt bak, dolt av dekor och dylikt.

Frågan är om inte trummisarnas placering överlag bör ses över. Vad är det som hindrar att trumsetet flyttas fram till 1-2 meter från scenkanten? Och varför måste det alltid placeras i mitten? Redan 1991 tog ju Metallica initiativet till en annorlunda scenform (nedan) med trumset placerade på ett okonventionellt sätt. Varför har det stagnerat sedan dess, och varför har inte fler band hakat på detta?

The stage itself was a diamond form, with a number of singing and playing positions that would allow band members to rotate around. Two drum kits were typically setup on opposite sides of the stage, with the ability to lower the kits down below the stage or raise it to the stage itself, as well as move the kits around to different positions on the stage.

Wikipedia

– Sången är svår (för oss) att uppskatta. Den är lite för monoton. TMR anser att en djup growl skulle passa bättre till musiken.

– Den magiska låten ”Bleed” uteblev. Dock föredrar vi på TMR att setlistor förnyas, och att låtar som sällan eller aldrig spelats live lyfts fram.


Lämna en kommentar